Svenska Cupen 2024 2025 Final Malmö FF BK Häcken

Finale

29 mai 2025

Eleda Stadion

SWED 14H30 - 18H40 Full Broadcast

Sweden.Cup.Final.2025.Malmo.Hacken.SWED.twb22.mp4

8.35 Go https://1fichier.com/?lt8ewp50pippvxza565v

-----

SWED Extra time & Trophy

Sweden.Cup.Final.2025.Malmo.Hacken.SWED.twb22.ExtraTime.Trophy.mp4

2.02 Go https://1fichier.com/?iz8vlr3fr4knyscptymf

BK Häcken hade allt emot sig, men de stod upp tillräckligt för att testa svenska mästarna precis hela vägen. Alltihop, från supporterplats in på planen, var ett diplom till för en välskött förening. Pontus Jansson och Pierre Nordberg fick medla med Norra läktaren för att det ens skulle bli någon final, och det var väl en jäkla tur. För match blev det, en riktig rackarröjarfinal blev det. FF manglade Häckens högerkant, med Hugo Bolin och (framför allt) Taha Ali som kastade sig mot halsen på det unga motståndet. Filip Öhman (17) klarade sig fint, Isak Brusberg (18) såg konstant vilsen ut i försvarsspelet och byttes ut tidigt. Om Malmö var bäst? Ja, de var bäst på massor av saker, men återigen var de inte bäst där det räknas, och det är ett problem som börjat bli institutionaliserat. Det är liksom ingen nyhet längre.

Hugo Bolin, Anders Christiansen och Otto Rosengren fick sina fina chanser – men avsluten fastnade i gulsvarta som fläkte sig, slängde sig, offrade allt som om de spelade i Toronto Maple Leafs 1974. Malmö FF misslyckades återigen med att växla in smånätt passningsspel och överbelastningar i något mer än hyfsade målchanser. Och det hade Häcken också. Häcken hade kontringar, efter paus hade de en fin balans med den uppoffrande Dembe som ensamarmé längst fram. De hade dessutom en form av besjälad känsla, en förståelse för exakt vad som krävdes för att de skulle lyckas med det här. Grundkompetensen personifierades av Gustafson och Rygaard, av den enastående matchhjältemålvakten Etrit Berisha (han räddade och satte straffar som om det vore 2011). en det andra, allt det andra? Det var Silas Sinan Erhen Thorup Andersen.

Det var dansken som fällde Taha Ali, som fällde Hugo Bolin, som ordnade offensiva hörnor och nickade undan defensiva hörnor – ibland samtidigt. Det var han som gambeta-dribblade sig fram från backlinjen, som vände spelet med briljanta små lyftningar, som bråkade med alla andra danskar på planen, som fick saker kastade på sig från hemmapubliken (undrar varför fotbollsmördarna i förbundet/polisen vill ha nät framför läktarna?!). Han var allt, han var överallt, och när han till slut, efter tre och en halv timmas sanslöst svettigt fotbollsdrama, spikade dit den allra sista straffen så stod han där med sitt leende, sina utfällda armar, sina lockar och sin distinkta nos: Zilas, här för att sänka Malmö. 0–0 i mål, 4–2 i straffar, och vad säger det här om BK Häcken? Att Jens Gustafsson vet hur man ställer upp ett fotbollslag, även om han måste använda spackel och maskeringstejp. Att de kommit en bit i projektet att bli mer än en präktig angelägenhet utan vinnargen, för ett par hundra intresserade. De är något annat nu. De är mästare. De svettades, slogs och slet sig dit, inför 2500 som brydde sig.